Vad är det med den här årstiden, mörkret, kylan. Det är på något sätt så naturligt att mörkret och kylan för med sig just mörker och kyla. Jag tänker så klart på mörka jobbiga känslor men också att jag själv kanske blir mer kylig.

Det är ju mycket som sker där under ytan. Känns lite som att min självkontroll inte är lika bra som förr och därför är man ju nästan lite rädd att snart kommer den riktiga jag att "ploppa" fram. Vem är jag ens?

 

Irritation, missnöje, rädsla, sorg, ensamhet, ilska. Ja alla dem där.

Skulle behöva gå in i nån varm skön grotta, bara lugnas av ljudet, av bruset, burra in ansiktet i en isbjörns tjocka päls, sova lite och kanske drömma mig bort till en varmare tid. Inte bara årstid utan känslotid.

Jag tror nog att jag förut alltid tystat ner dem där känslorna med böcker och kunskap. Visst jag är ju knappast något ljushuvud eller jag är ju inte speciell. Fan så dystert skrivet men jag menar att jag inte tycker mig särskilt märkvärdig (och jag menar det inte ens på ett nedvärderande sätt mot mig själv, kanske en typ av acceptans) och att jag därför alltid fokuserat på saker och ting utanför mig själv.

Det blir ju lätt så när man kanske inte alltid får uppskattning för den man är eller får och får. Det handlar nog mer om att man uppfattar att man inte får, eller att man (skriver man men menar ju jag) inte känner att dem (ja ni andra) förstår en.

Eller så är det bara att jag tycker mig för märkvärdig, ni kan ju omöjligt förstå mig eftersom jag är så himla komplicerad. Ah. Det blir aldrig bra. Jävla lagom. Kan inte vara för mycket det ena så istället för mycket av det andra. Sicket skit snack.

Iallafall. Jag fokuserar oftast på det som jag kan styra över och inte på det som är utom min kontroll. Jag tycker på något sätt att vi alla är vilka vi är och inte kan förändra oss hur mycket som helst. Jag tror att det är en hel del olika pusselbitar som gör oss till vilka vi är och att förändra en pusselbit, i det stora inte gör så mycket.

Det jobbiga i det här är väl när det inte längre känns som att man har nån kontroll alls. Det som man borde kunna bestämma över plötsligt blir till nått så jäkla stort som rullar iväg, snowballing. Lite där jag befinner mig just nu. Skolan, livet allt det här är så närvarande. Jag har ingen distans och kan inte gömma mig bakom mina gamla skyddsmurar.

Tror att det jag behöver just nu är sömn och en halstablett. Har väl dragit på mig en förkylning igen. Stress i love youuu.