På en dag som denna. En dag där man ska visa sin uppskattning sin kärlek visa världen sitt allt. Idag vaknade jag upp som vanligt men fick ett tugnt meddelande. Min farmor har gått bort. 

Kan tyckas hemskt och känslokallt men jag kände inte så mycket. Det är otroligt sorgligt såklart, döden. Döden är en stor del av våra liv varesig vi vill det eller inte. 

Det som gör det extra jobbigt för mig är att min pappa också är död. För det är för hans skull som det gör ont i mig att min farmor gått bort. För vad hon betydde för honom. Det ekar  tomt i mitt hjärta på denna alla hjärtans dag och jag känner mig tung i själen.

Hårda tårar sipprar fram ur mina hårt stängda ögon och jag blir faktiskt upprörd över livet. Livet, döden. Vi spenderar otroligt mycket tid till att tänka på vår framtid. Jag kan inte hjälpa det men blir otroligt cynisk, arg, ledsen, förbannad och faktiskt pessimistisk. Vad finns det för framtid för människor som vi? Vad finns det för hopp? Varför ska jag planera inför en framtid som aldrig kommer bli? Min framtid kommer aldrig bli vad den skulle så varför ens tänka frammåt. 

Har försökt nu under en längre tid att gå vidare, att börja tänka optimistiskt på framtiden men nu känns det som att jag är tillbaka på ruta ett. Är det meningen att jag ska vara kvar på denna plats för resten av mitt liv? Inte släppa in någon, inte utvecklas, inte bli den jag skulle ha blivit?

 

Tycker jag är självisk som tänker på mig själv när min farmor faktiskt dött. Men jag vet inte hur jag ska reagera. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag kan bara känna det jag känner. Och det får faktiskt vara så.