Stackars Savi har något i ögat eller typ har irriterat öga för de rinner och är lite rosa. Stackars liten.

Många funderingar på gång, varför måste allting vara så komplicerat? Varför måste allt kännas som "bara få de överstökat". Be done with it. Så ska de ju inte behövas kännas, man ska ju vilja göra grejjer för att göra dem, inte för att få dem gjorda. Som om tid är allt här i världen. Klart tiden är sjukt viktig och springer den iväg så hinner man aldrig ikapp. Kan lugnt säga att jag är låångt bakom mitt "tidsschema". Hade nog gärna stoppat tiden, tagit ett djupt andetag, vilat en stund och sen bara rusat. Fast det känns faktiskt som om jag rusar. Gör allt jag måste så snabbt som möjligt även om jag gör många grejjer för sent och sedan går jag vidare. Varför gjorde jag den här sista svenska uppgiften? Vad handlade den om? Behöver jag den kunskapen sedan? Nej. Jag gör klart den, sparar och skickar in. Och mental erase. Löpande bandet går vidare, livet går vidare, uppgifterna och människorna går vidare. Men jag då? Här sitter jag. På samma plats som för ett antal år sen när mitt liv var normalt. Och ännu har jag inte hunnit ikapp. Kommer de någonsin att hända? Eller måste man släppa det som varit, förlåta sig själv och andra, sluta dra upp såren, sluta tycka synd om sig själv, börja leva igen. Men hur?
Ahh för många frågetecken, för många svåra svar, för många ord och meningar som inte vill, kan eller inte kommer komma ut. Allt på en gång. Fast i en liten kladdig klump som ska föreställa en hjärna.
Jag sa innan att jag gillar att tänka. Ja det gör jag. Men det är ganska så ensamt, där inne, i min hjärna. Ibland så hade jag velat ha någon som förstår mig. Till hundra procent. Någon som jag faktiskt inte behöver förklara mig. Som Accepterar och tillåter mig att vara mig. Att jag skulle få vara jag. Men vem är jag?????