Vinden smekte bladen mjukt och vänskapen mellan oss
spirade. Solen log sitt ljusa leende, oskyldigt vit
förändrades den till rosenröd.
Sakta slog den ut, rotade sig djupare
och flätade ihop sig till tidens slut.

Vinden rörde om bland bladen. Natten kom och
månen vände bort sitt klara ansikte, höljde livet i mörker.
Kylan kom krypande som ett förebud.
Ömheten som alltid funnits men som fattades,fick
mig att skälva och rysa.

Dimman spred sig, tiden kom som tiden gick.
Osynlig som jag blev för dig, ensam stod jag kvar.
Bladen mina var endast för dig men i drömmarna var
jag lycklig. Tårar som föll likt blad lämnade mig
kyligt kvar fick mig att minnas.

Tidens slut var här men än finns vi.
Molnen skymde och ljuset bleknade. Hoppet
vårdades ömt i min kropp ihop med längtan.

Ur askan kan jag resa mig, växa mig stor,
sträcka mina händer mot dig. Kanske när lågan slocknat.
När ljuset återvänder finns jag kvar